alienation

Nu är det ju så att det känns bäst att skriva när man mår dåligt, eller överdrivet bra men inte mitt imellan.
Jag fattar inget längre, jag känner mig så brutalt konstig. Ok jag har alltid haft en överdriven personlighet, alltså antingen överdrivet glad eller överdrivet paranoid. Just nu är jag överdrivet paranoid. Igår var en sån dag jag hade tänkt skulle vara en cool dag att ha något att fira över på. Det skulle vara en fin manifestation som i slutändan inte blev av, jag hade gjort en fin tavla att ta med dit som i slutändan inte användes. Jag gick till skolan och hade kul, affären och köpte alkoholhaltiga drycker och sen hem till marco. Efter den visstelsen åkte vi och hämtade en tjej o hennes pojkvän och åkte hem till honom för att laga mat och äta. Ok, efter att jag röker thc så är jag inte världens mest sociala människa och pratar lite och observerar mer. Det jag märkte var hur det alltid är, min pojkvän är en social apa som handskas bra med människor så som tjejen är medans jag är lite mer konstig så som hennes pojkvän. Det var mest att vara där och se allt som jag kom på att fyfan vad jag hatar att vara det här konstiga elementet, hon som inte kan formulera fraser rätt och får folk att kolla runt undrande och skratta. Faktumet att marco känner mig bra märkte jag när han kolla på mig att han väntade sig en konstighet att skratta åt. Och helt plötsligt fick jag den känslan som återkommer titt som tätt, känslan av total utanförskap och ensamhet. Varför får jag den här känslan hela tiden ? Det är enda sen alltid som jag har den eticketten ovanpå mitt huvud och får mig att känna mig ensammast i världen... Och ändå är jag en pratsam person som gillar att bete sig galet och konstigt men som sedan känner sig helt och hållet utanför och nästan inte förstår alla dom här normerna som får folk att känna sig sammasvävade. Alla samntalsämnena bara för att fylla tystnaden...
Det är inte hans fel att dem här tankarna förföljer mig och det är inte hans fel att han är bra på att hantera alla olika slags situationer och är tusen gånger bättre med folk. Men varför är det så att när jag är i en situation ensam är det enklare för mig att hantera och agera, prata. Men när han är med då är det som att ja, jag har inte så mycket plats att ta längre.
Och då återommer det ordet i mitt huvud: Ensam, du är ensam.

Nu är jag hemma bland mina negativa tankar och suget av att gråta ut allt och har lämnat marco i Trento sur för jag ville inte ge honom min närhet. Hans födelsedag är imorn och ja tanken var ju att fira idag men jag vill inte längre, jag vill inte ett skit längre.