I love you katy perry

Hon er sa underbart creativ och nyskapande. Jag vet inte om den her laten er skriven av henne eller inte men som hon interpreterar den sa er det helt enkelt perfekt. Elskar just nu.

I guess i should start running

Ja utan pengar kan man ju inte göra vad som helst egentligen. Och finns det ingen sol kan man inte skata det är ju inte logiskt hehe, ursäkter. Nej men, jag tänkte att springa är en bra ide egentligen, bara att jag är så sjukt otränad men jag får börja om igen med att trappa upp långsamt helt enkelt!
Det är mer eller mindre det mesta... Sen kom jag på att om man har en pendel, som ett halsband med något som tynger lite mer med sig så kan man använda den, eftersom ens händer har chakras som ändras om intentionen är positiv eller negativ. Det jag menar är att om man ställer en fråga och ställer den stilla ovanför ens handflata, inte direkt på men ovanför så börjar den så småningom följa ditt chakra mönster. Om du nu ställer en fråga så kommer den så småningom, med träning att börja svara på alla fina frågor med positiv eller negativ alltså ja eller nej ! Så ja, idag har jag lärt mig en ny sak och lovat mig själv att påbörja en ny vana...

alienation

Nu är det ju så att det känns bäst att skriva när man mår dåligt, eller överdrivet bra men inte mitt imellan.
Jag fattar inget längre, jag känner mig så brutalt konstig. Ok jag har alltid haft en överdriven personlighet, alltså antingen överdrivet glad eller överdrivet paranoid. Just nu är jag överdrivet paranoid. Igår var en sån dag jag hade tänkt skulle vara en cool dag att ha något att fira över på. Det skulle vara en fin manifestation som i slutändan inte blev av, jag hade gjort en fin tavla att ta med dit som i slutändan inte användes. Jag gick till skolan och hade kul, affären och köpte alkoholhaltiga drycker och sen hem till marco. Efter den visstelsen åkte vi och hämtade en tjej o hennes pojkvän och åkte hem till honom för att laga mat och äta. Ok, efter att jag röker thc så är jag inte världens mest sociala människa och pratar lite och observerar mer. Det jag märkte var hur det alltid är, min pojkvän är en social apa som handskas bra med människor så som tjejen är medans jag är lite mer konstig så som hennes pojkvän. Det var mest att vara där och se allt som jag kom på att fyfan vad jag hatar att vara det här konstiga elementet, hon som inte kan formulera fraser rätt och får folk att kolla runt undrande och skratta. Faktumet att marco känner mig bra märkte jag när han kolla på mig att han väntade sig en konstighet att skratta åt. Och helt plötsligt fick jag den känslan som återkommer titt som tätt, känslan av total utanförskap och ensamhet. Varför får jag den här känslan hela tiden ? Det är enda sen alltid som jag har den eticketten ovanpå mitt huvud och får mig att känna mig ensammast i världen... Och ändå är jag en pratsam person som gillar att bete sig galet och konstigt men som sedan känner sig helt och hållet utanför och nästan inte förstår alla dom här normerna som får folk att känna sig sammasvävade. Alla samntalsämnena bara för att fylla tystnaden...
Det är inte hans fel att dem här tankarna förföljer mig och det är inte hans fel att han är bra på att hantera alla olika slags situationer och är tusen gånger bättre med folk. Men varför är det så att när jag är i en situation ensam är det enklare för mig att hantera och agera, prata. Men när han är med då är det som att ja, jag har inte så mycket plats att ta längre.
Och då återommer det ordet i mitt huvud: Ensam, du är ensam.

Nu är jag hemma bland mina negativa tankar och suget av att gråta ut allt och har lämnat marco i Trento sur för jag ville inte ge honom min närhet. Hans födelsedag är imorn och ja tanken var ju att fira idag men jag vill inte längre, jag vill inte ett skit längre.

rädd för vänskapsberoende?

Jag har vänner, men de flesta vänner jag har är gamla vänner, som bestått efter alla år. Dessa vänner vet jag älskar mig, accepterar mina svagheter och uppskattar mina bra sidor. Jag litar på dem, även om även med dem är svårt att verkligen lita helt ibland. Jag har kommit på att jag har svårt att lita på människor, jag är beroende av dem men kan inte visa mitt beroende pågrund av stolthet. Jag har svårt att låta nya människor in helt enkelt. Jag är den första som gillar att träffa nya personer och prata om allt mellan himmel och jord utan några gränser. Jag är den första som gillar att ha olika personer att ringa när jag väl vill hitta på något. Men jag är tyvärr den första som skiter i att ringa, som skiter i att höra av sig och hitta på saker med nya personer i mitt liv för att jag inte litar på att det kan vara en person jag i framtiden kan lita på. Eftersom jag redan vet att så många av mina relationer är ytliga, och funkar bra på sociala tillställningar men inte lika bra privat. Det finns även den idén att jag med många ännu inte kan prata helt fritt om allt jag vill, och med de jag kan så finns det något som kommer i vägen. Men nu när jag tänker efter finns människorna som accepterar och älskar mig här i Italien också, även om dom är långt ifrån mig. Jag önskar bara att det fanns någon jag kunde träffa nästan varje dag, och på helger! Jag är alltid avundsjuk på Marcos sätt att ha vänskap, han är bra på att prata och han är dynamisk så många kan gilla honom i första intrycket. Sen är det det att Marco väljer ut, en eller två eller tre speciella personer som han kommunicerar med varje dag, träffar som minst en gång i veckan och liksom ger sin energi till och dom är alltid med på hans banor, alltid redo att vika undan sin vilja en stund för att ägna deras tid åt honom. Han är bra på det där, att bygga starka och fasta vänskaper med stadiga rötter. Jag är mycket sämre på det, men jag ska bli bättre på att hålla starka mina vänskaper. Men som dom säger, du väljer din andra familj och därför känner jag lite att ja, jag måste få träffa en person som drar ut en skön sida hos mig och som jag hjälper till att dra ut en bra sida hos. Den det klickar med helt enkelt.







                                                               

there's a fire starting in my heart

Ikväll ska jag festa! Det var länge sen sist, eller ja, två veckor. Vi ska till Trento, jag ska träffa claud här och åka dit med henne, hoppas dani kommer också! Hur som helst, allt är fint. Måste bara börja ta tag i träningen, det är veckor jag inte rör på mig. Jaja, det kommer det med.

Saknar Sverige! Det finns många här som jag anser är vänner som sedan visar sig inte acceptera en för den man är och då blir man ju lite besviken, men sen kommer jag ihåg att jag har vänner som älskar mig för den jag är, den jag var och den jag kommer bli! Kärlek till er <3

kärlek till livet!

Jag har gått in i en ljuuuus period i livet just nu! Jag skriver så mycket som det går, låter hjärnan och creativiteten flöda. Jag sjunger så mycket som det går och spelar gitarr så fingrarna får sår. Jag vet vad jag vill göra, jag vill göra människor le! Häromdagen var jag på en fest på skateparken i riva. Det var en contest och sedan var det konsert. Banden som spelade var helt ok, ett band spelade utan sångare och det sista bandet, som är folk jag känner. När det sista bandet började var keybordkillen för full för att spela han fortsatte däcka på keyborden. Bandet sångare blev sur och vägrade sjunga så kvar var två gitarrer, en bas å batteri som spelade. Jag stog o publiken och väntade på att energin skulle börja flöda så att man kunde börja hoppa runt men inget hände så jag bestämde mig för att hoppa upp på scenen och sjunga, improvisera. Först när tanken hoppa upp i mitt huvud började mitt hjärta banka så sjukt hårt och studsa upp i halsen på mig och tillbaka ner. Till slut gjorde jag det och när jag gjorde det märkte jag att publiken började le och dansa, något dom inte gjorde minuten innan! Jag kände mig så sjukt bra, det kändes perfekt! Och då tänkte jag att jag vill så gärna fortsätta göra så, göra folk le och röra på sig! Ge min energi till publiken och låta dom släppa loss så mycket det bara går, låta dom bli galna för en stund! Så från den stunden kom inspirationen, och motivationen att börja skriva, skriva, skriva, skriva, skriva. Jag vill inte vänta mer på dagen då jag står på scen, med ett band som spelar med mig och gör så att alla har så kul som möjligt!
Yep, och min man blir bara bättre och bättre på gitarr så snart är vi kanske där, snart kanske vi uppfyller min dröm!

min tro

Jag har aldrig haft en riktig tro. Mina föräldrar har varit ateister fram tills nu. Jag är endast döpt sen har kyrkan inte varit en del av mitt liv förutom skolavslutningar. Efter alla år har jag själv hittat en tro jag känner är rätt för mig. Därför är jag tacksam över att mina föräldrar inte påtvingade mig någon tro utan lät mig ha valet att välja själv. Att gå från, jag tror inte överhuvudtaget till att tro är något jag själv fick välja alltså. Jag tror att gud finns, jag tror att vi alla är en del av gud. Som en enorm tomat som vi sjärt i små bitar, om man sätter ihop dom blir dom en tomat. Men även om den är skuren i små bitar så vet man att i skålen ligger det en tomat. Vi är en liten bit av tomaten, ihop lagd i en skål tillsammans med dom andra bitarna. I grunden är vi alltså tomaten själv, så i grunden är vi gud. Det är det jag tror, och jag tror faktist att allt materiellt inte är materiellt utan energi, och energi i sig är gud, så allt är gud. Luften, gräset, bergen, vattnet, allt! Jag behöver dock ingen religion för att erkänna något sånt här, jag behöver bara mitt inre fred.