new ideas

Jaha, då var ännu ett år över. Detta året har varit händelsefyllt! Iår har jag fått en massa ny information som jag kanske inte hade kunnat nå om inte jag var där jag varit under denna tiden! Jag har fått chansen att lära känna och jobba för marcos pappa, har fått känna efter hur det är att jobba i en restaurang. Har lärt mig att göra kaffe med expressomaskin, har träffat marcos mammas guru, har dansat och sjungt på scen just för att! Jag har äntligen lärt mig att spela gitarr och sjunga samtidigt. Jag har bråkat och varit nära på att göra slut med marco. Runt September Oktober lärde jag känna en människa under tiden som jag och marco hade pause som har spunnit sig fast i min tankevärksamhet. Nu den senare tiden har jag fått chansen att prata med honom och lära känna honom lite bättre, men innan fanns han bara i mitt huvud. Han är en sådan person jag känner tillit och spontan kärlek för, utan att ens känna honom, nästan som om vi kännt varandra hur länge som helst. Jag får adrenalinkick när han är i min närhet, men det är mest för att jag känner mig skyldig, får skuldkänslor runt honom för jag vet hur jag känner och tänker och tycker att det är lite fel. Jag och Marco har det underbart, vi har så kul ihop! Jag älskar fortfarande honom så mycket jag kan inte släppa min kärlek och relation till honom för att jag känner kärlek för en annan också! Jag vill fortfarande se vart vi kan gå! Nu har jag övertygt honom att komma med mig till Sverige! Jag ska försöka flytta så tidigt som möjligt men deet blir nog runt april, maj....Det här året har stått still när man pratar om det professionella livet för jag har fortfarande ingen aning vart jag ska gå, vad ska jag luta mig på. Jag försöker växa men tiden, suget knakar. Jag har varit aldeles för lat, för omotiverad att ta hand om mig själv. Och en viktig sak att ändra på nu som jag vet är länge jag har velat ändra på och det är att stå för mitt ord! Jag har varit dålig på det, har varit dålig på att hålla mina egna löften, och det är fegt.
Jag måste bli modig och leva ett liv av sanning!



2012!
Året som inte bara jag har väntat på!
Jag längtar efter allt som kan hända och hur allt kan gå!

I love you katy perry

Hon er sa underbart creativ och nyskapande. Jag vet inte om den her laten er skriven av henne eller inte men som hon interpreterar den sa er det helt enkelt perfekt. Elskar just nu.

I guess i should start running

Ja utan pengar kan man ju inte göra vad som helst egentligen. Och finns det ingen sol kan man inte skata det är ju inte logiskt hehe, ursäkter. Nej men, jag tänkte att springa är en bra ide egentligen, bara att jag är så sjukt otränad men jag får börja om igen med att trappa upp långsamt helt enkelt!
Det är mer eller mindre det mesta... Sen kom jag på att om man har en pendel, som ett halsband med något som tynger lite mer med sig så kan man använda den, eftersom ens händer har chakras som ändras om intentionen är positiv eller negativ. Det jag menar är att om man ställer en fråga och ställer den stilla ovanför ens handflata, inte direkt på men ovanför så börjar den så småningom följa ditt chakra mönster. Om du nu ställer en fråga så kommer den så småningom, med träning att börja svara på alla fina frågor med positiv eller negativ alltså ja eller nej ! Så ja, idag har jag lärt mig en ny sak och lovat mig själv att påbörja en ny vana...

alienation

Nu är det ju så att det känns bäst att skriva när man mår dåligt, eller överdrivet bra men inte mitt imellan.
Jag fattar inget längre, jag känner mig så brutalt konstig. Ok jag har alltid haft en överdriven personlighet, alltså antingen överdrivet glad eller överdrivet paranoid. Just nu är jag överdrivet paranoid. Igår var en sån dag jag hade tänkt skulle vara en cool dag att ha något att fira över på. Det skulle vara en fin manifestation som i slutändan inte blev av, jag hade gjort en fin tavla att ta med dit som i slutändan inte användes. Jag gick till skolan och hade kul, affären och köpte alkoholhaltiga drycker och sen hem till marco. Efter den visstelsen åkte vi och hämtade en tjej o hennes pojkvän och åkte hem till honom för att laga mat och äta. Ok, efter att jag röker thc så är jag inte världens mest sociala människa och pratar lite och observerar mer. Det jag märkte var hur det alltid är, min pojkvän är en social apa som handskas bra med människor så som tjejen är medans jag är lite mer konstig så som hennes pojkvän. Det var mest att vara där och se allt som jag kom på att fyfan vad jag hatar att vara det här konstiga elementet, hon som inte kan formulera fraser rätt och får folk att kolla runt undrande och skratta. Faktumet att marco känner mig bra märkte jag när han kolla på mig att han väntade sig en konstighet att skratta åt. Och helt plötsligt fick jag den känslan som återkommer titt som tätt, känslan av total utanförskap och ensamhet. Varför får jag den här känslan hela tiden ? Det är enda sen alltid som jag har den eticketten ovanpå mitt huvud och får mig att känna mig ensammast i världen... Och ändå är jag en pratsam person som gillar att bete sig galet och konstigt men som sedan känner sig helt och hållet utanför och nästan inte förstår alla dom här normerna som får folk att känna sig sammasvävade. Alla samntalsämnena bara för att fylla tystnaden...
Det är inte hans fel att dem här tankarna förföljer mig och det är inte hans fel att han är bra på att hantera alla olika slags situationer och är tusen gånger bättre med folk. Men varför är det så att när jag är i en situation ensam är det enklare för mig att hantera och agera, prata. Men när han är med då är det som att ja, jag har inte så mycket plats att ta längre.
Och då återommer det ordet i mitt huvud: Ensam, du är ensam.

Nu är jag hemma bland mina negativa tankar och suget av att gråta ut allt och har lämnat marco i Trento sur för jag ville inte ge honom min närhet. Hans födelsedag är imorn och ja tanken var ju att fira idag men jag vill inte längre, jag vill inte ett skit längre.

rädd för vänskapsberoende?

Jag har vänner, men de flesta vänner jag har är gamla vänner, som bestått efter alla år. Dessa vänner vet jag älskar mig, accepterar mina svagheter och uppskattar mina bra sidor. Jag litar på dem, även om även med dem är svårt att verkligen lita helt ibland. Jag har kommit på att jag har svårt att lita på människor, jag är beroende av dem men kan inte visa mitt beroende pågrund av stolthet. Jag har svårt att låta nya människor in helt enkelt. Jag är den första som gillar att träffa nya personer och prata om allt mellan himmel och jord utan några gränser. Jag är den första som gillar att ha olika personer att ringa när jag väl vill hitta på något. Men jag är tyvärr den första som skiter i att ringa, som skiter i att höra av sig och hitta på saker med nya personer i mitt liv för att jag inte litar på att det kan vara en person jag i framtiden kan lita på. Eftersom jag redan vet att så många av mina relationer är ytliga, och funkar bra på sociala tillställningar men inte lika bra privat. Det finns även den idén att jag med många ännu inte kan prata helt fritt om allt jag vill, och med de jag kan så finns det något som kommer i vägen. Men nu när jag tänker efter finns människorna som accepterar och älskar mig här i Italien också, även om dom är långt ifrån mig. Jag önskar bara att det fanns någon jag kunde träffa nästan varje dag, och på helger! Jag är alltid avundsjuk på Marcos sätt att ha vänskap, han är bra på att prata och han är dynamisk så många kan gilla honom i första intrycket. Sen är det det att Marco väljer ut, en eller två eller tre speciella personer som han kommunicerar med varje dag, träffar som minst en gång i veckan och liksom ger sin energi till och dom är alltid med på hans banor, alltid redo att vika undan sin vilja en stund för att ägna deras tid åt honom. Han är bra på det där, att bygga starka och fasta vänskaper med stadiga rötter. Jag är mycket sämre på det, men jag ska bli bättre på att hålla starka mina vänskaper. Men som dom säger, du väljer din andra familj och därför känner jag lite att ja, jag måste få träffa en person som drar ut en skön sida hos mig och som jag hjälper till att dra ut en bra sida hos. Den det klickar med helt enkelt.







                                                               

there's a fire starting in my heart

Ikväll ska jag festa! Det var länge sen sist, eller ja, två veckor. Vi ska till Trento, jag ska träffa claud här och åka dit med henne, hoppas dani kommer också! Hur som helst, allt är fint. Måste bara börja ta tag i träningen, det är veckor jag inte rör på mig. Jaja, det kommer det med.

Saknar Sverige! Det finns många här som jag anser är vänner som sedan visar sig inte acceptera en för den man är och då blir man ju lite besviken, men sen kommer jag ihåg att jag har vänner som älskar mig för den jag är, den jag var och den jag kommer bli! Kärlek till er <3

kärlek till livet!

Jag har gått in i en ljuuuus period i livet just nu! Jag skriver så mycket som det går, låter hjärnan och creativiteten flöda. Jag sjunger så mycket som det går och spelar gitarr så fingrarna får sår. Jag vet vad jag vill göra, jag vill göra människor le! Häromdagen var jag på en fest på skateparken i riva. Det var en contest och sedan var det konsert. Banden som spelade var helt ok, ett band spelade utan sångare och det sista bandet, som är folk jag känner. När det sista bandet började var keybordkillen för full för att spela han fortsatte däcka på keyborden. Bandet sångare blev sur och vägrade sjunga så kvar var två gitarrer, en bas å batteri som spelade. Jag stog o publiken och väntade på att energin skulle börja flöda så att man kunde börja hoppa runt men inget hände så jag bestämde mig för att hoppa upp på scenen och sjunga, improvisera. Först när tanken hoppa upp i mitt huvud började mitt hjärta banka så sjukt hårt och studsa upp i halsen på mig och tillbaka ner. Till slut gjorde jag det och när jag gjorde det märkte jag att publiken började le och dansa, något dom inte gjorde minuten innan! Jag kände mig så sjukt bra, det kändes perfekt! Och då tänkte jag att jag vill så gärna fortsätta göra så, göra folk le och röra på sig! Ge min energi till publiken och låta dom släppa loss så mycket det bara går, låta dom bli galna för en stund! Så från den stunden kom inspirationen, och motivationen att börja skriva, skriva, skriva, skriva, skriva. Jag vill inte vänta mer på dagen då jag står på scen, med ett band som spelar med mig och gör så att alla har så kul som möjligt!
Yep, och min man blir bara bättre och bättre på gitarr så snart är vi kanske där, snart kanske vi uppfyller min dröm!

min tro

Jag har aldrig haft en riktig tro. Mina föräldrar har varit ateister fram tills nu. Jag är endast döpt sen har kyrkan inte varit en del av mitt liv förutom skolavslutningar. Efter alla år har jag själv hittat en tro jag känner är rätt för mig. Därför är jag tacksam över att mina föräldrar inte påtvingade mig någon tro utan lät mig ha valet att välja själv. Att gå från, jag tror inte överhuvudtaget till att tro är något jag själv fick välja alltså. Jag tror att gud finns, jag tror att vi alla är en del av gud. Som en enorm tomat som vi sjärt i små bitar, om man sätter ihop dom blir dom en tomat. Men även om den är skuren i små bitar så vet man att i skålen ligger det en tomat. Vi är en liten bit av tomaten, ihop lagd i en skål tillsammans med dom andra bitarna. I grunden är vi alltså tomaten själv, så i grunden är vi gud. Det är det jag tror, och jag tror faktist att allt materiellt inte är materiellt utan energi, och energi i sig är gud, så allt är gud. Luften, gräset, bergen, vattnet, allt! Jag behöver dock ingen religion för att erkänna något sånt här, jag behöver bara mitt inre fred.

Mina syskon!

Jag har tre äldre bröder, en av dom känner jag inte alls väl för jag har inte lagt någon tid på att göra det. Han bor i Nicaragua och jag fick reda på hans existens när jag fyllde 15 år. Jag har en äldre syster och en lilla syster. Jag har den bästa relationen med min lilla syster såklart, vi växte upp ihop. Dom andra är äldre, jag växte inte upp med dom jag har lärt känna dom. Mina syskon är många men jag känner inte att det är viktigt att ha en relation med dom, jag känner att jag har dom där dom är helt enkelt. Jag älskar dom ändå... :)

6. Favoritårstid och varför

`Min favoritårstid är självklart våren! Våren är bäst för det är då man är som lyckligast. Jag gillar hösten jätte mycket också, för hösten är så sjukt mysig med alla jordnära färger. Båda två får mig att känna mig kärleksfull i jämförelse med sommaren och vintern. Vintern gillar jag iof, men jag hatar att frysa. Sommarn älskar jag med, men jag borde ha snyggare kropp för att trivas helt under sommarn hehe ;).
Tråkigt, jag tycker inte årstiderna har så stor betydelse för mig...
Men sen har jag ju aldrig levt där det alltid är sommar eller vår väder.

5. Vad är kärlek?

Jag tycker den här bilden förklarar bra vad kärlek kan vara... Kärlek kan vara den starka attraktionen som man känner för någon annan, den attraktionen som föder en liten spark som man säger en spark som föder en eld som föder kärlek. Att älska någon kan jag inte säga att jag vet hur det är, jag kan påstå att jag tror att jag vet. Men egentligen har kärleken aldrig varit helt vilkorslös för min del, och därför kan man ju inte heller påstå att det är äkta kärlek, för äkta kärlek är vilkorslös...
Men när jag påstår att jag känner kärlek, då ger jag kärlek. Jag ger och ger för jag älskar att ge kärlek.
Jag hoppas att jag växer upp från den här vilkorliga kärleken och ger mig själv in på en äkta kärlek, fri från vilkor och egoism.
Kärlek är något jag är öppen för att känna för alla, för kärlek ska inte limiteras till få utvalda utan det ska bli givet till varenda lilla människa som väljer att bli berörd av mig och mitt liv. Kärlek är livet helt enkelt...

4. Det här gör mig upprörd

När jag väl sätter mig och tänker på cynismen som allting är omringat av. När jag väl funderar på orättvisan som regerar den här planeten och de ignoranta gubbjävlarna som vet! Dom vet men dom väljer att hålla handen framför ögonen för att inte erkänna ! Politiker vill jag bara skjuta. Giriga människor, materialister som tar från andra istället för att leva ett liv i öppenhet. Jag blir så arg jag blir så arg jag blir så arg när jag tänker på hur världen ser ut idag. Vilket enormt äckligt ställe det har blivit och kanske alltid varit och jag blir ännu argare när jag undrar för mig själv om det kommer ändras eller inte. Jag hoppas vi alla ändras, jag hoppas 2012 för mig sig distruktion och död. Jag hoppas två tredjedelar av jordens befolkning försvinner för att kunna ge jorden chansen att återfödas. Jag hoppas att vårat monetära system brinner upp.
Jag hatar samhället och dess idiotiska förebilder.

3. Det här får mig att må bra!

Jag gillar det mesta som får mig att känna mig levande. Höjder, höga farter, fester! Jag gillar inte så mycket lugn, lugn går bra, ibland, men det tröttar ut mig snabbt. Jag är nyfiken jag gillar att påbörja nya saker, nya projekt och intressen men sen är det bara att hålla dem levande som är svårt...
Roliga tider med roliga människor är vad jag gillar, allt grått och medel och lagom är tråkigt.
Musik, god mat och bete mig galet är vad jag gillar.
Jag gillar galna människor dom får mig oftast att må bra också!

2. mina föräldrar

My parents!
Mina föräldrar är bra, lugna människor som lever enkelt och mysigt men så har det inte alltid varit. Mina föräldrar var del av radikalistiska socialist partiet i Chile under tiden som diktaturen höll igång och dom gav upp allt för att vinna tillbaka demokratin! Båda två slutade upp i fängelse, mamma för 3 år och pappa för 5 och sen när dom väl kom ut så hade dom försökt få in mamma 5 år till men dom tog första asilen Till Sverige för att leva ett bättre liv. När jag och min syster var små var mina föräldrar väldigt orutinerade föräldrar, det finns mycket dom borde gjort för att ha kunna försäkrat mig o min syster bättre förutsättningar i framtiden. Jag t.ex. hade alltid älskat att spela på min lilla keyboard och kommit på egna melodier som jag själv sen utökade, detta när jag var jätte liten. Hade jag varit min pappa och sett potentialet hade jag troligtvis agerat annorlunda. Men dem var så tagna av deras liv att dom aldrig brydde sig tillräckligt för att skicka mig till musik skolan. Istället fick jag spela fotboll, det sög lite dock. Mamma har alltid varit beroende, var det inte för smärtstillande var det för öl. Nu är hon nykter, fräsch och lycklig. Men det tog många år att komma hit. Jag har haft tendensen att rymma hemifrån när jag haft chansen. Första gången när jag var 17 så flydde jag till Sverige för jag orkade inte leva med henne mer. Andra gången när jag var 20 år då flydde jag till staden brevid för att bo med min pojkvän. Mina föräldrar har inte varit bra rötter, men dom är det nu. Och jag är stolt över att ha dom som föräldrar.

1. kort om mig

Det här är jag!
Det här är en av dom momenten i livet då jag känner att jag lever till max, tyvärr alltid alkoholpåverkat. Fast egentligen behöver jag inte alkoholen för att komma till den nivån utan situationen. Jag är en människa som har enormt behov av att vara i explosiva situationer där energin flödar till max och man kan ge uttryck för allt som livet sätter emot en.  Jag är en drömmare och jag brukar nästan alltid dra mig undan verkligheten och leva i drömmarna. Jag är rätt konstig och de flesta som känner mig är attraherade av det kan jag tänka mig med tanke på att det är det dom kommenterar som positivt. Jag är även lat och ansvarslös, och jag kan lätt glömma bort att ringa människor jag vill träffa helt enkelt för att jag glömmer bort. Jag är lite överdrivet spontan och gör val utan att tänka mycket på hur konsekvenserna kan bli. Jag har behov av att ge människor kärlek och positiv energi, då mår jag som bäst. Jag är även lite överdrivet paranoid och tycker aldrig att jag duger åt resten för jag känner aldrig att jag är i samma nivå...
Men jag är som jag är och jag tycker om mig själv!
Jag måste bara lära mig att leva bättre, utan att ställa för många frågor i mitt huvud.

whatwhat

Sådärja, nu kan jag skriva på svenska igen! Jag tog mig en titt i Isabelles blogg och tyckte att sno en liten idé inte är en dålig idé.

1. Kort om mig
2. Mina föräldrar
3. Det här får mig att må bra
4. Det här gör mig upprörd
5. Vad är kärlek?
6. Favoritårstid och varför
7. Mina syskon
8. Min tro
9. I min handväska
10. Dagens outfit
11. Tre sanningar om mig
12. Mitt jobb
13. En sak jag gör varje dag
14. Det här saknar jag
15. Det här gör mig lycklig
16. Mina rädslor
17. Om jag blev rikast i världen
18. Saker jag stör mig på
19. Saker som får mig att gråta
20. Mina djur
21. Ett pinsamt ögonblick
22. Några personer jag inspirerats av
23. Min favoritplats i vardagen
24. Något som har förändrat mig
25. Vad jag vill bli när jag blir stor
26. Mina rädslor
27. Min fritid
28. Detta skulle jag vilja göra innan jag dör
29. Min favoritdryck
30. Min kärlek


Jag gör det för mig själv just nu... Mitt liv befinner sig i mörkret och jag tycks inte kunna se någonstans.

Jag vill liksom ha klarhet, jag vill veta vart jag är påväg.

missing him

Now it's been one and a half day that I haven't seen my baby and I miss him! We've practicly taken a break, to let ourselves adjust to the changes, and also to give ourselves time to miss eachother! The other day we was partying and as always these days he was with his friend babic, and I tagged along cause I felt like having fun with them. But as always, I get a delusion from it because I always fel further away from him. This has been going on for a good time now, because of the fact that we've practicly hated eachother the last month. I am with him but he never talks to me, about much. He spends all of his sparetime with his best friend babic, he talks about everything with his best friend babic. The problem with this is that I feel stupid for thinking that it's ever going to change, that he will ever want to spend his time with me like we used to once. Nowdays I feel like the dog that follows, sometimes we can talk, but it's mostly to criticize me. The consequence of it all is that for every little moment that I get that feeling, I can't help but starting to hate the situation and starting to ask myself why I'm in the same situation as always. That night was the same, when I got that feeling and all I wanted to do was to go home and be by myself better than be in that company. The consequence of all this, hoping, expecting made our relationship real shitty....

So now, we are still loving eachother. We always will.
But I'm hoping that we will go back to being how we were once...

And so on

So now I'm here, back living at my parents home, but now a little smarter. I thought that from now on I'll start thinking about doing something myself instead of begging for help! With that, I came up the idea of recycling clothes, resowing them making them modern and more beautiful and personal. I'm also going to do my own stuff but im doing both, because I'm of the idea that everything is good to reuse! So I'm going to blend and make a business of recycling and remaking old and doing new! My brandname shall be, Daniland! I'm starting from now on together with my mother :D
It's going to go so well!

Voglio viaggiare

I'm letting go now... I'm ready to undertake my dream, let go of my material belongings and rely on my optimism! I have to stop thinking like living seriously is the only way, like doing right to society is the only way. I have to start thinking that doing right is doing right for the voice inside of my head, not the voices outside of my head.
I love everyone and everything and the world is under my feet, I'm startig to live now.

Its all gud

These few days after the last post me and my man have been driving on a rocky road. I went to a work interview where the owner of a gym wants to hire me to be a class instructor, Monday I'm going to do the course to get the license to teach those kinds of classes, maybe I'll have to get in better shape before so I'm going to buy a 10-time card to the indoor pools we have in trento so that i can do some exercise! Also, Imma keep searching for another job, ofcourse... Anyway, it's been shaky, we haven't been able to talk much, and I've been feeling neglected. But the other day I couldn't take it no more. Even if I knew that the neglection from his side wasn't because he didn't care any longer about me but instead it was a reaction to the neglection that I've been doing. And I've been neglecting because I'm not happy with the life I'm living. I need to do what I dream of doing now, while I'm young! And so the other day we talked. Until now in our relationship he's been the insecure one that was afraid of being left. But what he didn't know about me is that I have an enormous need to be spontaneous and I haven't been that. And so seing me being, unsatisfied and unhappy made him unhappy and frustrated because he didn't manage to make me happy. Thats why we have been arguing so much, and also because I hate seing him at work, and not at my sparetime! But these last days he''s really proven to be the man of my dreams and the love of my life. He told me that my happiness is too important for him to keep me tied! He told me that whatever i wish to do for myself, travel, study, work. wherever and whenever, he will support and be with me. He said that before reaching the point of hating eachother and ever talking to eachother again he prefers letting me go and having me as friend but staying always in eachothers lifes! His love is above everything I have never experienced something similar! I know that this is the man i will spend the rest of my life with, and this is beautiful!

Its all boring

I am confused, or rather, my thoughts confuse me. Why is it that everytime I manage to find a new socalled "problem" in my life. If it isn't work it's my man and if it isn't my man it's my friends, and if it isn't my friends it's me... Right now it's my man, he makes me feel neglected, and less enthusiastic about everything. I don't feel like im dependent of him, but I do love our quality moments, when we can hang out like our first times. The time when we could hang out as friends and as lovers, relaxed, without any problem in the world. The time when he would want to just hang out with me and go out with me! Now that we live and work together, ofcourse he wants to waste his sparetime with his friends. But it's everytime, because nowdays, if we ever hang out alone, we watch a movie, have sex or other that doesn't actually involve conversation. When we're at work it's the same, we talk really little and just kiss and babytalk. I wonder if it's me making a small issue a big problem or if it's true. Today he told me he want's me more passionate, more aggressive. But I can't help feeling more passive and neglecting. Ofcourse someone has it worse than I am but I can't help thinking in this victim way. Should I bring it up of should i just let it pass and be optimistic? And how the hell should I be thinking potimisticly? The thought stroke me when we were working sunday, his new best friend was there and he kept asking him all the time, "what do you want to do? etc etc" Like, when was the last time you asked me something like that? You just decide for yourself and your friend and then you just assume that imma tag along, to be as your little dog following you without being at all independent.
When i'll find this job and i'll have real sparetime, damn sure I'll neglect him for my friends all the time, and say "If you wanna come, come, if you don't go call your friend or something ok?" Yeah, thats how i feel about it anyway.

I MISS YOU L!