Love me two times

Jag slutade vara paranoid i slutet av kvallen! Jag elskar marco, jag har bara spenderat halva aret med att vara ensam varje gang jag fatt chansen istallet for att vara en ven till alla som faktist vill att jag ska finnas i deras liv! Hur som helst, allt gar fiint! Jag ska borja plugga musik, eller jag vill och hoppas att jag kommer in. For att komma in ska vi gora ett prov i november och soka in i juli. Jag hoppas, det hade varit mysigt och jevligt kul att fa plugga vidare i musik med tanke pa att jag inte gjorde det pa gymnasiet!
Allt er finemang! Jag ska se till att fylla hela trento, rovereto, mori o riva med annonser sa att jag fyller mina dagar med att lera ut engelska till sma italienska ungar for under sommarn det er da studerande maste jobba pa amnen dom faila i under aret och engelska er en som brukar ga daligt sa!
Och spela musik, skriva musik och musik, musik, musik!

Oh lordy lordy

I feel sooo lonely...
Jag saknar att vara singel, att tenka bara pa mig, pa mina behov och pa mina venner.
Nu kenns det som om jag er sideshow bob, som jobbar i skuggan av stjernan marco. Jag kenner mig helt fel definerad men jag har gatt med pa det i slutendan. Jag vill bara inte vara en flickven langre, jag vill vara mig bara mig, inget mer. Och det hjelper ju inte att alla mina vanner lever helt olika liv, pa olika stallen, och har olika saker att gora sa dem har aldrig tid for mig ner jag ber, och derfor ber jag lengre inte om den heller. Jag kenner mig ensam, det kenns som att det enda stallet jag kenner mig saker er i lidkoping, der jag har alla. Hur fan hade jag gjort nu om jag flyttade till en ny stad, en storstad naganstans? Jag har bara marco nu, men marco har manga vanner vid sidan om och jag blir helt klart avundsjuk. Varfor ska jag behova tenka sa her och ma sa her?
Nu har jag bestemt mig for att minimera tiden jag spenderar med han till mindre, mycket mindre, sa att jag kan kenna mig sjelvstendig och sjelvsaker igen.
Palla leva i nagan annans skugga...